30:e september 2011
Dagen började med att Chuspi slog sig ner vid sängkanten. Han gick inte upp förens jag gjorde det. Även att Martin gick upp och satte på kaffe och styrde. När vi väl var uppe strosade vi omkring och sedan var det dags för första promenaden. Dagen har spenderats av kramar och pussar så till slut tröttnade han på mig. Snälla låt mig vara en liten stund iallafall min hade han. till lunch delade Martin, Jag, Chuspi och Rutan på pizza. Lunch promenad och efter den var det snart dags att åka till det oundvikliga.
Vi kom in till vetrinären. Vi satte oss på golvet och han fick en lugnande spruta, han fick pussar kramar och vi talade om för honom att vi älskar honom. Älskade lilla Chuspi. Jag sa att han skulle lägga ner sitt huvud och det gjorde han. Han somnade strax därefter. Tårarna gick inte längre att hålla kontrollerade. Tankarna kom. VAD HÅLLER JAG PÅ MED?? Vi åker hem.
Efter en stund kom vetrinären tillbaka och han fick två stora sprutor. Han var borta på första. Jag slutade att gråta och kände mig bara tom. Min älskade vän, min lilla bebis, min absolut största favorit. Han är borta. Kan jag vara annat än tom?
Rutan fick komma in och se honom men jag tror att hon var mest nervös för vetrinären än förståelsen om att han var borta. Vi fick lämna honom där. Det svåraste av allt. Jag var tvungen att gå!!!
Jag vaknade brevid de tre finaste i mitt liv. Jag gick hem med ett koppel :( Ett koppel är det ända jag har av den jag har tänkt på och tagit hand om så länge. Han jag älskar så.
Jag har kännt mig lugn/tom sedan dess, tills jag kom hem till mamma där brast jag igen.
Det skulle ta 3 veckor innan jag fick hem honom igen, då i en burk.
Pappa, Du tar väl hand om mitt lilla hjärta nu?
Han klarar sig inte ensam när det åskar ute.
♥
Dagen får mig att tänka på.
http://www.youtube.com/watch?v=hCNBDVyWTs8&sns=em
Min älskade lilla Chuspi!
När jag hörde henne säga avlivning började hela jag att svettas jag blev nog vit i ansiktet som ett spöke. Det sista jag vill är att han ska lida. Men avlivning?? Att min älskade Chuspi inte ska finnas mera. Men jag måste se bort mina egna känslor och tankar. Fast jag tror på ett sätt att jag tänker realistiskt.
Han är den vackraste av alla hundar på jorden. Det är inte bara för att han är min, utan för att det är så. Han har perfekta linjer, han har perfekt form på ögonen, de är blå och de har perfekta linjer. Han har en perfekt nos, den är lagom stor. Han har de mysigaste öronen i hela världen. Han har stora tassar och han har en stor mage. Han har en lång och fin svans. Han är helt enkelt perfekt mitt lilla hjärta.
Han har varit med om så mycket i sitt liv, mycket dåligt! Sen kom han till mig och vi har alltid varit tillsammans. jag är hans trygghet och han har blivit en mammagris.
Jag skrev i ett inlägg att jag ville att han skulle vara mirakelhunden som överlevde mig. Nu blir det inte så. Jag vill låta han somna in på bästa sätt. Inte styra med utredningar och nätter på sjukhus. Han ska vara med mig och jag ska sjunga för honom som jag gör när det åskar ute. Det blir han lugn av.
Hans fru ska få säga hejdå och pussa på honom som hon gör när han är sövd. Jag ska ta hem honom i en urna och begrava honom så jag vet var han finns. Och att han alltid är nära. Vetskapen om att han kan vara var som helst känns inte bra.
Hur klarar man detta? Hur ska jag klara av att se han aldrig öppnar sina blå igen? Hur ska jag göra hemma? När han aldrig kommer att vara där? Vem ska yla när han är hungrig vem ska halka omkull på golvet och vem ska vara så där helt underbar? Vem ska gå sida vid sida med Rut? Vem ska tvätta hennes öron och göra sig till? Vem ska ligga vid hennes sida? Vem ska försvara henne när vi är ute och går?
Mina älskade små ♥
♥Aחԁ wіtһ tears іח mу eyes
Aחԁ choke іח mу throat I held hope
Bесаυѕе wе һаνе ѕοmе ɡοοԁ things
Bυt I know іt сουƖԁ never bе different
Tһе hardest thing I’ve еνеr done
Bυt I still һіԁе tο tеƖƖ іt
Mу hope wrapped іח faith tһаt уου′d stay
Aחԁ mу prayers scream tο prayin’ fοr уου♥
