wickiis

... Egentligen flera! Men i detta inlägg tänkte jag beskriva en utav dem. Den som är äldst, men minst!

Jo nämligen Marina Vesterberg!

Det slog mig igår när jag var på Seven Eleven och köpte en negerboll. Ni förstår på seven eleven har dem jätte negerbollar. Och när jag beskådade denna delikates så slog det mig. Sådana gjorde alltid min kära stora syster till mig när jag var liten. Jätte negerbollar.

Det kanske märks att det trotts allt är åtta år i mellan oss två. Inte lika mycket nu som det gjorde då. Men hon har alltid sätt till mig. Hon har alltid velat mitt bästa. Hon har nästan aldrig varit arg på mig. Inte som jag kan minnas. Självklart har hon varit trött på lillasyster och tvärtom. Men hos henne har jag alltid varit välkommen. Dag som natt. Jag fick nästan alltid vara med henne. Hon sa inte, jag vill inte ha med dig! Utan jag fick följa med henne och hennes tuffa killkompisar. Hon såg inte lilla mig som ett problem. Och det älskar jag henne för.

Vi har sagt att vi inte haft en så bra relation. och pratar på telefon ibland. Men det har vi. Jag älskar att vara med henne. Det var hos henne jag alltid kröp ner när jag inte kunde somna för hon hade så stor säng. Men så blev hon 19 år, fick en helt underbar son och flyttade till Norrköping. Då var Viktoria tvungen att bli lite större och fick inte all den uppmärksamhet hon var van vid. Men trotts att Marina blev mamma, så fick jag alltid komma till Marina. Och när jag gjorde det fyllde hon upp badkaret så bubblorna gick över kanten. Hon satt ofta brevid och vi skratta och hade så roligt. Det var i Marinas första lägenhet. Hon fixade alltid något mys när jag kom och lilla Lucas var inte så stor.

Jag kommer ihåg när Lucas låg på lasarettet och Marina satt i det där rummet på sjukhuset i flera dagar ensam. Mamma åkte dit för att lasta av henne och jag och Marina gick och åt på Mc donalds. Bara hon och ja!

Lucas blev större och det blev också jag. En sommar spenderade vi i tillsammans i smålands skogar, det var nog vårat första gnabb vi haft på länge. Men det var nog för att jag hade hemlängtan. Så stor var jag inte så jag inte saknade mamma!!

Jag har alltid kunnat vara mig själv i hennes sällskap, och aldrig känt att jag inte kan säga vad jag känner till henne. Hon har ett leende som gör mig glad. Sådär när hon lägger huvudet på sne=)  Hon påminner om pappa då!

Vad jag ville säga var. Att Marina har nog alltid varit lite "mamma" åt mig.

Tack för att du finns Marina, jag är stolt och glad över att ha dig som min syster!

Älskar dig systra mi