Julafton 2010
Japp det borde de väl räknas som nu eftersom att klokan snart är tjugo i fyra!
En kaotisk vecka har vi haft framför oss, med sjuhusvistelser och en otrolig oro över oss. Frågor som man fortfarande inte riktigt hunnit få grepp om. En känsla av otillräcklighet och frustration. Ni är en helt underbar familj, det är ni!
Jag har funderat lite den senaste veckan! Vilket har gjort att jag har bollat fram och tillbaka hur jag kan relatera deras frustration och deras oro och deras frågor till mig själv. Vilket gör att jag tänker på min pappa!
Vad hade hänt om han inte hade kommit till sjukhuset och fått den hjälp han behövt? Vad hade hänt om han inte tagits på allvar? Vad hade hänt om han hade fått hjälp tidigare?
Jag kan inte minnas hur jag kände den dagen min pappa hamnade på sjukhuset första gången. Var det den gången eller var det året innan?? månaden? veckan? DAGEN? Men jag vet att varje gång högg det till lika hårt i bröstet, klumpen i magen med oro om att det kanske var sista gången kom varje gång. svetten i händerna kom varje gång innan man visste var det var. Hjärtat slutade inte köra dubbelslag förens man visste att han mådde OK! Man kunde inte sova som man skulle förens man hade fått se honom!
Vi människor vi vänjer oss vid så otroligt mycket, men inte allt! Jag var van vid att min pappa låg på sjukhus. Det var inget nytt. men anledningarna var! tillståndet var annorlunda. Hjärtat stannade till för en sekund varje gång jag hörde ljudet av en ambulans. Sjukhus är inget som skrämmer mig. Inte heller akutsituationer. Det som skrämmer mig är att titta in i ett par panikslagna ögon. Ögon som är rädda, ögon som vill ha hjälp!
Min pappa var lång och stark, han var den som styrde segelbåten vi andra duckade för bom och var hopp i landkalle. Att se den personen sagta brytas ner är något så otroligt skrämmande. Jag önskar det ingen!
Jag önskar att jag kunde ta bort eran oro och vara stark för er! Ni är fina människor och förtjänar de bästa!
Mest av allt skulle jag vilja, kunna ta hem dig Agneta, och vara stark för dig! Jag kan inte ta hand om alla dina barn men ska ta hand om den yngsta!
Ja julafton var det ja, känns lite små konstigt! Inget blir som det ska och när det inte blir som det skulle så får man hitta på något annat=) Det blir nog bra tillslut..
Nu ska Viktoria jobba på lite innan det är dags för hemgång.. Det är ju för guds skull bara 3 timmar kvar tills jag slutar.. JIPPII Hem och krypa ner ett litet slag. Tur att jag inte har ett pass till 09:30!!
Älskar de mina! Saknar mina hundar med.. saknar att dem inte är med hela tiden som de ska vara=) Thomas berättade förut att jag hade en olydig hund, självklart undrade man ju varför. Och svaret var att han hela tiden är i vägen. Såå sant! Han ställer sig framför än så man nästan snubblar när man gör något. Eller så lägger han sig mitt i vägen så man måste kliva över honom eller gå runt honom. Åh jag älskar det nu när jag är utan! Snorpan hon sitter i sitt hörn tittar in i väggen och hoppas på att man inte ska se att hon egentligen psykar än vid matbordet! Hon skuttar som ett rådjur och svansen går som en helikopter.. Åh jag älskar det också!! Dem är mina änglar!
Nej nu måste jag sätta fart
Swipp Swopp
En kaotisk vecka har vi haft framför oss, med sjuhusvistelser och en otrolig oro över oss. Frågor som man fortfarande inte riktigt hunnit få grepp om. En känsla av otillräcklighet och frustration. Ni är en helt underbar familj, det är ni!
Jag har funderat lite den senaste veckan! Vilket har gjort att jag har bollat fram och tillbaka hur jag kan relatera deras frustration och deras oro och deras frågor till mig själv. Vilket gör att jag tänker på min pappa!
Vad hade hänt om han inte hade kommit till sjukhuset och fått den hjälp han behövt? Vad hade hänt om han inte tagits på allvar? Vad hade hänt om han hade fått hjälp tidigare?
Jag kan inte minnas hur jag kände den dagen min pappa hamnade på sjukhuset första gången. Var det den gången eller var det året innan?? månaden? veckan? DAGEN? Men jag vet att varje gång högg det till lika hårt i bröstet, klumpen i magen med oro om att det kanske var sista gången kom varje gång. svetten i händerna kom varje gång innan man visste var det var. Hjärtat slutade inte köra dubbelslag förens man visste att han mådde OK! Man kunde inte sova som man skulle förens man hade fått se honom!
Vi människor vi vänjer oss vid så otroligt mycket, men inte allt! Jag var van vid att min pappa låg på sjukhus. Det var inget nytt. men anledningarna var! tillståndet var annorlunda. Hjärtat stannade till för en sekund varje gång jag hörde ljudet av en ambulans. Sjukhus är inget som skrämmer mig. Inte heller akutsituationer. Det som skrämmer mig är att titta in i ett par panikslagna ögon. Ögon som är rädda, ögon som vill ha hjälp!
Min pappa var lång och stark, han var den som styrde segelbåten vi andra duckade för bom och var hopp i landkalle. Att se den personen sagta brytas ner är något så otroligt skrämmande. Jag önskar det ingen!
Jag önskar att jag kunde ta bort eran oro och vara stark för er! Ni är fina människor och förtjänar de bästa!
Mest av allt skulle jag vilja, kunna ta hem dig Agneta, och vara stark för dig! Jag kan inte ta hand om alla dina barn men ska ta hand om den yngsta!
Ja julafton var det ja, känns lite små konstigt! Inget blir som det ska och när det inte blir som det skulle så får man hitta på något annat=) Det blir nog bra tillslut..
Nu ska Viktoria jobba på lite innan det är dags för hemgång.. Det är ju för guds skull bara 3 timmar kvar tills jag slutar.. JIPPII Hem och krypa ner ett litet slag. Tur att jag inte har ett pass till 09:30!!
Älskar de mina! Saknar mina hundar med.. saknar att dem inte är med hela tiden som de ska vara=) Thomas berättade förut att jag hade en olydig hund, självklart undrade man ju varför. Och svaret var att han hela tiden är i vägen. Såå sant! Han ställer sig framför än så man nästan snubblar när man gör något. Eller så lägger han sig mitt i vägen så man måste kliva över honom eller gå runt honom. Åh jag älskar det nu när jag är utan! Snorpan hon sitter i sitt hörn tittar in i väggen och hoppas på att man inte ska se att hon egentligen psykar än vid matbordet! Hon skuttar som ett rådjur och svansen går som en helikopter.. Åh jag älskar det också!! Dem är mina änglar!
Nej nu måste jag sätta fart
Swipp Swopp
Kommentarer
Postat av: Ci
Förstår hur du känner hoppas allt blir bra snart för dem alla. Sov nu så gott så ses vi sen. kram
Postat av: Marina
Underbart fint skrivet lillstrumpa! Du är underbar du gumman!
Postat av: Mamma
Fint skrivet stumpan. Och jag tycker att du är oerhört stark. Att det känns annorlunda är nog för att det har varit ett minst sagt händelserikt år för dig. Vad dina hundar beträffar så är de inte olydigare än min man :-)
Trackback
