Vecka 24
1 år som gift och snart är vecka 24 passerad. Vad ska jag säga :)
Att vara....
.... hundägare.
Ja det är inte alltid så lätt som det låter. Du ska inte bara se till att dom får promenader, få sköta sina behov på tillåten plats eller ge dom mat när dom är hungriga.
Du ska vårda dom, brottas med att klippa deras klor fast att dom inte vill.. Du Ska öppna deras mun och titta på deras tänder fast att dom gör allt för att du inte ska få se alls. Du ska utmana ett djur som har såå mycket mera kraft i sina käkar än vad du själv har. Du ska med ditt kroppspråk visa på att du står över detta djur. Detta rovdjur! Ett djur ska alltid lyda dig, och du kommer snart att inse att det låter väldigt lätt.
Du ska ha tålamodet att vara störst varje gång dom gör fel. Du ska ha tålamodet att vara lugn även i situationer då dina sprillans nya märkes skor ligger sönder tuggade i molykyler och du har bara provat dom. Du ska ha tålamodet att fya när du egentligen vill skrika i frustration under tiden den blir rumsren och du har torkat kiss sjutton gånger. Du ska ha tålamodet att vänta ut dessa situationer för dom vänder. Det gör dom alltid, fast du kommer känna att detta är inte normalt så här ska det inte vara... Just då glömmer man...
Att trotts att man ligger sjuk,
Lägger sig 30 kilo ren kärlek brevid dig. 30 kilo kärlek skyddar dig med tänder som kan krossa ben. 30 kilo kärlek blir aldrig arg, 30 kilo kärlek tror och litar på dig vad du än gör. 30 kilo kärlek väntar på dig hur lång tid du än är borta och är på väg ut ur sitt skal av glädje när du väl öppnar dörren. 30 kilo kärlek älskar dig oavsätt dina avsikter.
30 kilo kärlek är dig alltid lojal.
Allt du behöver ge den tillbaka är det svåraste av allt. Att aldrig vara självisk!!
När dom är sjuka, får det aldrig svida i plånboken, när beslut måste tas är du ensam att ta dom och du får aldrig vara självisk.
Detta är levende varelser som pratar ett annat språk än vi, och du måste tala för er båda. Din uppgift som hundägare är att ta dom stora besluten, dom avgörande besluten. Du är mamma till en varelse som aldrig blir vuxen, du är dess trygghet.
Jag älskar de mina ♥♥♥
Min lilla bebis
När jag i september förra året tog bort min underbara Chuspi, ville jag aldrig skaffa något mer djur än min Rutan. Hon skulle få bli gammal ensam och bara få ha det bra. Men det visade sig ganska snart att så ville hon inte ha det. Hon såg alltid så ledsen ut och hon åt inget bra heller.
Så jag blev lite övertalad om att ta hem en liten valp, en valp som var så liten och söt. Från första stund har jag älskat honom otroligt. Larvat mig med honom såå otroligt.. Och pussat mig trött på honom, aldrig. Han är en liten kalv.
Den 2:e september blir Obelix 9 månader och idag kastrerades han. Det är så himla synd om min lilla bebis idag. Han försöker få av sig tratten och då måste jag skälla lite på honom för det är ju ändå för hans eget bästa. Men då tittar han på mig med ögon som säger. - Detta är ditt fel!!! Så skrik inte åt mig!! .. Åh mitt lilla hjärta!
Vi har ju sakffat en liten kattunge också som vi döpt till Svea nu när Obi är lugn och stilla törs hon fram till honom men då kommer mamma Rutan och visar henne tänderna. Katten får alltså inte vara för nära.
Värdens sötaste små har jag=) 
Nu sitter jag här och väntar på min man, han är ute och åker på vägarna i mörkret gillas inte. Och då kan jag inte sova förens jag vet att han kliver in genom dörren.
Igår var jag arg på honom för en ovesäntlig sak, sedan från ingenstans visade han att han är den bästa. Den absolut bästa :) Han får mig lycklig varje dag.
When I am down and, oh my soul, so weary;
When troubles come and my heart burdened be;
Then, I am still and wait here in the silence,
Until you come and sit awhile with me.
You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up... To more than I can be.
When troubles come and my heart burdened be;
Then, I am still and wait here in the silence,
Until you come and sit awhile with me.
You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up... To more than I can be.
OJ detta har legat på is länge!
Jag har nästan glömt bort detta, det är så länge sedan.
Men jag läste en massa gamla inlägg och kom fram till att jag gillar ju detta. Och tycker om att skriva om himmel och jord.
Det har hänt så mycket sen jag skrev sist så jag vet inte ens var jag ska börja. Det kan vara så att jag har flyttat 1 eller 2 gånger. Att jag har varit med om den största dagen i mitt liv. Jag har gått in i en kyrka i vit klänning precis som den ska vara och haft Martin längst fram, Han har tagit min hand och vi har varit sjukt nervösa tillsammans. Jag har sagt JA högt och tydligt, jag har GIFT MIG!!!
Helt underbart kul, skrämmande och obeskrivligt magiskt. Jag har ska dela mitt liv tillsammans med MIN man...
Att gifta sig är något som jag trodde inte skulle förändra hur man ser på varandra. Men allt känns så mycket större det känns så äkta och det känns som att vi kan inte säras på för vad som helst.
När jag slarvar bort saker så frustar och prustar Martin, Jag frågar honom om han älskar mig ändå och han svarar mer och mer för var dag. Kunde inte vara bättre, kunde inte kännas bättre! Hoppas att alla människor får uppleva denna känsla.
Jag menar inte att man aldrig blir oense för det blir man det vill jag lova.. Jag kan inte alltid ge mig, är en bessewisse som alltid ska ha rätt.. Min dåliga sida kan man säga=) Får jobba på den. Han har ett humör som gör att vi skulle kunna använda honom som kraftverk. Men huvudsaken är att man går och lägger sig vått och vaknar tortt.. Eller har jag missuppfattat något? Har aldrig kunnat rimma ;)
Nu ska jag ta och ringa min fina Emma och blossa med henne. Ska bli bättre!
Rädda Hugo!
Klicka på bilden och sprid vidare!!
Då var det snart...
... den första november!
Idag har Lucas varit hos oss och det har varit roligt, Vi har haft fäktning med skohorn och moppen. Det ballade ur när Lucas tog till ett "järnrör". Jag klädde ut honom och mig i löshår. Men han ansåg inte att han var så fin i det. Jag däremot skrattade så jag nästan dog.
Swipp Swopp
så om ungefär 25 dagar får vi nycklarna till vårat nya näste. 135 kvm GILLA=)
Så här hemma packas det för fullt, vad konstigt det är med allt packande egentligen. För ju mer vi packar ju stökigare blir det. Ju mer vi packar borde det bli mindre att packa men så är inte fallet. Det känns fortfarande som att vi kan packa 25 kartonger.
Pratade med min älskade syster på telefonen förut och så pratade vi just om detta. Jag har packat massor och har ändå allt jag behöver kvar. Vilket betyder att man har såå mycket skit. Så mycket som man faktiskt inte behöver. Man sammlar på sig massa saker som man inte vill göra sig av med men som man aldrig kommer att packa upp ur kartongen från förrådet.
Vad ska man med allt skräp till? Varför samlar man på gratulationskort sedan man var 15 år? Varför ska man spara på skolpapper och varför ska man spara på gamla saker som är för fula för att ha i sitt hem. Konstigt det är med allt sparande.
Imorgon ska vi ta en tur till tippen för vi måste kasta lite iallafall. Jag har försökt att sortera ut, gått igenom alla skåp innan jag packar ner något. Martin däremot är väl som det flästa män de som är i denna garderob packas ner och packas upp igen. Vi kan gå igenom detta någon annan gång!! SEN kommer aldrig!!
Idag har Lucas varit hos oss och det har varit roligt, Vi har haft fäktning med skohorn och moppen. Det ballade ur när Lucas tog till ett "järnrör". Jag klädde ut honom och mig i löshår. Men han ansåg inte att han var så fin i det. Jag däremot skrattade så jag nästan dog.
Älskade lilleman!
Nu sitter jag här och är dö sugen på någon bakning men det lär ju inte bli något av det. Kanske bättre att lämna över åt sängkammaren så man kommer på fötter tidigt imorgon. Vi hann även med att spackla badrummet så vi får hoppas att det är torrt tills imorgon.
Nu är fantasin slut.
Swipp Swopp
Vi som tillhör rasen människa.
Finns det något värre än att se människor lida? Att se spädbarn lida?
Jag har inga egna barn, men jag har mina syskonbarn. De har jag värnat om sedan de föddes. Jag skulle kunna kramat sönder dom, pussat sönder dem. Jag har sparkat boll med iallafall ett utav dem. Vi har varit och badat vi har gjort kullebytor och vi har klättrat i träd.
Lucas föddes -98 och han var inte många dagar när han fick spendera sina dag på sjukhus för lunginflamation. Min syster som då blivit mamma var förstås super nervös. Vi alla var! Lucas som om dryga månaden fyller 13 år, utvecklar sitt liv precis som han ska. Han är underbar och toppen på alla vis. Men det viktigaste av allt han är Frisk!!
Elias föddes -11 och utvecklas som en liten bebis ska göra. Han lär sig livets hårda skola från början. Nej, och fy och var finns lampan. Han lär sig krypa och han lär sig så småning att gå. Precis som bebisar ska. Min andra syster som är nybliven mamma tycker är trött i mellan åt och tålamodet tryter när tänderna är på väg om varandra. Precis så som de ska.
Sen finns de de mammor och anhöriga som är precis lika förväntansfulla som mina systrar under deras graviditeter. Även dessa mammor föder de vackraste barnen de kan tänka sig. De barn som de älskar och som de väntat såå länge på, precis som det ska vara. Men så upptäcker de mitt i all baby lycka att det är något som de inte ska vara.. Men vad??
Läkare kan inte ge några svar, oron växer och de tas prover hit och dit. Rädslan kryper på. Man får sedan berättat för sig att det finns en sjukdom, en sjukdom som inte ens har fått ett svenskt namn. En sjukdom som nästan inte ens går att uttala, en sjukdom som inte borde få finnas, en sjukdom som sliter din bebis i bitar. En sjukdom som plågar din bebis dag och natt. Den heter Epidermolysis bullosa (EB). benämningen omfattar ett tjugo tal olika sjukdomar. Vilka påverkar huden i olika grader. Det bildas blåsor och hudavlossningar. Mer om information finns att hitta på www.ebforeningen.se
Jag lider verkligen över dessa barn, det gör ont i mitt hjärta när jag läser om vad dessa små måste gå igenom. Men jag kan för mitt liv inte glömma dessa stackars föräldrar. Jag behöver inte höra deras barn gråta av smärta, jag behöver inte vara rädd för att deras barn inte ätit idag. Jag behöver inte se mitt barns hud kasa av under omläggningar och jag behöver inte vara rädd för att krama eller ta i mitt barn, Jag behöver inte vara rädd för att jag kämpar emot en tickande klocka som sitter på mitt lilla barn som precis börjat sitt liv. Jag behöver inte vara rädd för att mitt barn ska utvecklas och vad som händer när den får sina tänder eller börjar krypa.
Jag ser en otrolig styrka i dessa föräldrar. Alla vi säger att de är vad man gör för sina barn när man blir förälder. Men seriöst var får vissa sin styrka ifrån att orka gå upp på morgonen? Var får man styrkan ifrån att inte slå huvudet i väggen och skrika? Var får man styrkan ifrån att stå själv och rädd??
Hur klarar man av att hålla ihop alla trådar och ett så sjukt barn i vardagen.
enligt amerikansk forskning uppskattas det att de förekommer (EB) hos 50 personer av 1 miljon invånare. uppskattningsvis ca 500 människor i Sverige. Detta är en ovanlig/sällsynt sjukdom men den är ett faktum. Den sätter ca 500 familjer i trauman de aldrig glömmer. Denna veckan är det internationella EB-veckan.
Gör skillnad
30:e september 2011
Dagen började med att Chuspi slog sig ner vid sängkanten. Han gick inte upp förens jag gjorde det. Även att Martin gick upp och satte på kaffe och styrde. När vi väl var uppe strosade vi omkring och sedan var det dags för första promenaden. Dagen har spenderats av kramar och pussar så till slut tröttnade han på mig. Snälla låt mig vara en liten stund iallafall min hade han. till lunch delade Martin, Jag, Chuspi och Rutan på pizza. Lunch promenad och efter den var det snart dags att åka till det oundvikliga.
Vi kom in till vetrinären. Vi satte oss på golvet och han fick en lugnande spruta, han fick pussar kramar och vi talade om för honom att vi älskar honom. Älskade lilla Chuspi. Jag sa att han skulle lägga ner sitt huvud och det gjorde han. Han somnade strax därefter. Tårarna gick inte längre att hålla kontrollerade. Tankarna kom. VAD HÅLLER JAG PÅ MED?? Vi åker hem.
Efter en stund kom vetrinären tillbaka och han fick två stora sprutor. Han var borta på första. Jag slutade att gråta och kände mig bara tom. Min älskade vän, min lilla bebis, min absolut största favorit. Han är borta. Kan jag vara annat än tom?
Rutan fick komma in och se honom men jag tror att hon var mest nervös för vetrinären än förståelsen om att han var borta. Vi fick lämna honom där. Det svåraste av allt. Jag var tvungen att gå!!!
Jag vaknade brevid de tre finaste i mitt liv. Jag gick hem med ett koppel :( Ett koppel är det ända jag har av den jag har tänkt på och tagit hand om så länge. Han jag älskar så.
Jag har kännt mig lugn/tom sedan dess, tills jag kom hem till mamma där brast jag igen.
Det skulle ta 3 veckor innan jag fick hem honom igen, då i en burk.
Pappa, Du tar väl hand om mitt lilla hjärta nu?
Han klarar sig inte ensam när det åskar ute.
♥
Dagen får mig att tänka på.
http://www.youtube.com/watch?v=hCNBDVyWTs8&sns=em
Min älskade lilla Chuspi!
När jag hörde henne säga avlivning började hela jag att svettas jag blev nog vit i ansiktet som ett spöke. Det sista jag vill är att han ska lida. Men avlivning?? Att min älskade Chuspi inte ska finnas mera. Men jag måste se bort mina egna känslor och tankar. Fast jag tror på ett sätt att jag tänker realistiskt.
Han är den vackraste av alla hundar på jorden. Det är inte bara för att han är min, utan för att det är så. Han har perfekta linjer, han har perfekt form på ögonen, de är blå och de har perfekta linjer. Han har en perfekt nos, den är lagom stor. Han har de mysigaste öronen i hela världen. Han har stora tassar och han har en stor mage. Han har en lång och fin svans. Han är helt enkelt perfekt mitt lilla hjärta.
Han har varit med om så mycket i sitt liv, mycket dåligt! Sen kom han till mig och vi har alltid varit tillsammans. jag är hans trygghet och han har blivit en mammagris.
Jag skrev i ett inlägg att jag ville att han skulle vara mirakelhunden som överlevde mig. Nu blir det inte så. Jag vill låta han somna in på bästa sätt. Inte styra med utredningar och nätter på sjukhus. Han ska vara med mig och jag ska sjunga för honom som jag gör när det åskar ute. Det blir han lugn av.
Hans fru ska få säga hejdå och pussa på honom som hon gör när han är sövd. Jag ska ta hem honom i en urna och begrava honom så jag vet var han finns. Och att han alltid är nära. Vetskapen om att han kan vara var som helst känns inte bra.
Hur klarar man detta? Hur ska jag klara av att se han aldrig öppnar sina blå igen? Hur ska jag göra hemma? När han aldrig kommer att vara där? Vem ska yla när han är hungrig vem ska halka omkull på golvet och vem ska vara så där helt underbar? Vem ska gå sida vid sida med Rut? Vem ska tvätta hennes öron och göra sig till? Vem ska ligga vid hennes sida? Vem ska försvara henne när vi är ute och går?
Mina älskade små ♥
♥Aחԁ wіtһ tears іח mу eyes
Aחԁ choke іח mу throat I held hope
Bесаυѕе wе һаνе ѕοmе ɡοοԁ things
Bυt I know іt сουƖԁ never bе different
Tһе hardest thing I’ve еνеr done
Bυt I still һіԁе tο tеƖƖ іt
Mу hope wrapped іח faith tһаt уου′d stay
Aחԁ mу prayers scream tο prayin’ fοr уου♥
En natt i Augusti
Japp det är vad det är nu.
Egentligen borde jag ha hur mycket som helst att skriva om då det är länge sedan jag uppdaterade mig.
I veckan nu som varit har jag tagit mitt förnuft till fånga för att beställa tid till läkaren för min handled. inte 11 år för tidigt!
Fick en tid till arbetsteraputen, hon konstaterade att min värk berode på att en nerv i handleden kommer i kläm då leden blir överansträngd och svullnar. Vilket den antagligen gör pga att den är förstörd sen 11 år tillbaka. Hon trodde inte att den kunde bli bättre så nu går jag med ortros. Men det ska nog ge sig detta.
Har en jävla hosta som inte vill ge med sig vilket bidrar till en sambo som sover på soffan och kroppen min har ont överallt. Känns som att jag kommer bli lagom sjuk tills semesterperioden slutar.
Den 20:e Augusti börjar Viktoria att studera igen. Kul=) Hoppas jag.
Nej ni nu tog inlägget längre tid än vad jag trodde de skulle göra. Så nu ska jag sätta fart och sen får jag gå hem och sova.
Var rädda om er
Swipp Swopp
Egentligen borde jag ha hur mycket som helst att skriva om då det är länge sedan jag uppdaterade mig.
I veckan nu som varit har jag tagit mitt förnuft till fånga för att beställa tid till läkaren för min handled. inte 11 år för tidigt!
Fick en tid till arbetsteraputen, hon konstaterade att min värk berode på att en nerv i handleden kommer i kläm då leden blir överansträngd och svullnar. Vilket den antagligen gör pga att den är förstörd sen 11 år tillbaka. Hon trodde inte att den kunde bli bättre så nu går jag med ortros. Men det ska nog ge sig detta.
Har en jävla hosta som inte vill ge med sig vilket bidrar till en sambo som sover på soffan och kroppen min har ont överallt. Känns som att jag kommer bli lagom sjuk tills semesterperioden slutar.
Den 20:e Augusti börjar Viktoria att studera igen. Kul=) Hoppas jag.
Nej ni nu tog inlägget längre tid än vad jag trodde de skulle göra. Så nu ska jag sätta fart och sen får jag gå hem och sova.
Var rädda om er
Swipp Swopp
Då var det fredag!
Ja gårdagen var som på ett moln, tack för skratten!
Igår jobbade jag till två och efter det så var jag och tittade på när Martin skulle byta bromsar på BMW:n. En fika hos svärmor och en snabbsväng till mor.
Vill bara lägga upp en länk till en blogg som handlar om lilla Hugo och hans familj.
Dallas Dallas!!!
Måste kommentera en kommentar från gårdagens inlägg!
Seriöst?! Jag är så full av hat så du kan inte ana, NOT! Som jag längst ner i mitt inlägg skrev, så var det en del av min mörka sida. Seriöst, så skiter jag i hur stor promille med pedofiler det finns i världen. För enligt mig själv. Borde det inte få finnas någon! Jag tillhör defenitivt inte någon KKK. Det fanns en tid i mitt liv i sådär 12-13 års ålder då jag tyckte att svart magi var spännande och hade kunnat dö för få bli kallad HÄXA!! Idag, ser jag på dig som en liten människa med dåligt ordförråd. Eller ska jag tacka för komplimangen? 1400-talets "häxor" ansågs ju mera kunniga än övriga, be satt kunskap som andra inte hade. Förmågan att bota andra med hjälp av vad vi idag kallar "huskurer"Jag pratar inte om enbart pedofiler, pratar om brott generellt, jag pratar heller inte om pedofiler i thailand. Jag kan inte yttra mig i thailand. Men jag kan göra det här. För i Sverige, har vi något som kallas yttrandefrihet. Däremot, anser jag inte att det är mera rätt eller mindre fel, att barn i thailand tvingas utsättas för våld dagligen. Jag har aldrig påstått att jag är för drogpåverkade i trafiken. Men om jag ska lägga upp alla brottspunkter i mitt inlägg som borde ha högre straff i Sverige. Så lär inte någon orka läsa mitt inlägg. Du borde kanske kyla av dig och fundera på hur du formulerar dig i dina uttalanden. Har du en aning om vem jag är och hur jag är?
Vill du diskutera med mig, så har jag inga problem med det. Jag vet var jag står och jag skäms inte för vad jag tycker. Där emot kan du inte ens stå för vem du är! Det som inte passar dig i min blogg är enbart synd för dig! Om du vill försvara pedofili, tidelag, och vanvård? Så får det stå för dig. Om du inte kan förstå att jag värnar om människor i mitt eget land först, så får även det stå för dig. För jag bryr mig inte ett skit!
Vem är jag?
Min älskade syster försökte tutta i mig en tros uppfattning/tankesätt.
Hon ställde mig frågan, vem är du?
Jag svarade henne jag, är jag. följdfråga fick jag, vem är jag? svaret blev, Viktoria Ulrika Maria Karlson
Vem är det?
Så jag har funderat lite på det.
Jag tänker inte gå så långt som Ci, För enligt mig?! Så är vi förda till jorden för 1 ända uppgift och det är att knulla/para sig. Anledningen som alla andra varelser är. Skillnaden är att vi har utvecklats men våran uppgift är fortfarande den samma. Meningen är inte att vi ska gå i skolan, jobba, bygga hus. Meningen är att vi ska äta knulla och dö.
Hur som, åter till meningen med mitt inlägg!
Vem är jag?
Vem är Viktoria?
Det hela började när jag satt och klickade på gilla sidor på Facebook, jag gillar det men inte det!
Om jag skulle idag ställa mig framför en klass och berätta vem jag är?! Skulle jag antagligen svettas, stamma och tänka inne i mittt huvud " Japp nu kör vi, vem är jag???" Samtidigt som jag lite lätt skulle dra en opersonlig presentation om att jag är 24 år bor tillsammans med min sambo i valdemarsvik och att jag för mesta delen är glad. Ännu ett CV som läggs på hög bland det andra människor som ingår i gruppen "BORING"
Så vad är det egentligen som gör mig till mig? Är det min svaghet för bakverk? Är det mitt sätt att inte bry mig om vad andra tror? Eller är det mitt humör? Kan det vara mina ideal, åsikter? Eller kan det vara mina minnen? Kan det vara mina gener? Kan det vara att jag har mer hår på vänster sida av huvudet? Kan det vara att jag aldrig kände min farfar? Kan det vara att jag är skillsmässobarn? Kan det vara så att Mamma stog mig närmare än pappa? Kan det vara att jag ingen bror hade?
Många frågor tyvär inga svar, antaganden? Att allt detta jag rabblar upp troligtvis är bidragande orsaker till att jag blivit den jag blev! Och det som fortsätter att hända är bidragande till den jag kommer bli!
Jag utvecklas ju ständigt?!
Jag är inte den människa som jag var för ett år sedan, jag är heller inte den som jag var för två år sedan! Men grunden i mig är och förblir.
Viktoria
- Är främlighetsfientlig
- Är för dödsstraff
- Är blåögd
- Är konservativ
Förklaring nr 1 , jag tror inte på Sverige som ett mångkulturellt samhälle.
Den dagen vi inte har svenska föräldralösa barn. Den dagen vi inte har hungriga svenskar. Den dagen våra svenskar kan försörja sin familj. Den dagen, kan vi ta oss an någon annan. Jag vill inte leva i ett hyreshus med en muslim ovanför mig och en jude under mig. Thats me!
Förklaring nr 2, Jag vill inte att skatter ska öka för att folk ska kunna begå brott efter brott. Hur sitter man av pedofili, tidelag och vanvård? hur får anhöriga rättvisa? Genom att fängelsena blir överfulla och skatten går upp? Att det kostar staten pengar pga de ska bli botadade?? väg allt detta i en våg på andra sidan lägger ni en bultpistol.
Förklaring nr 3, Jag tror på människor, tills de visat mig motsattsen. Jag lever i en illusion om att vi lever i ett ärligt och tryggt land. Jag behöver inte låsa bilen, ytterdörren. För folk låter varandras saker vara.
Förklaring nr 4, Jag vill att saker och ting ska vara som det varit. Det som funkar behöver man inte ändra på. Så länge det går att laga med silvertejp är det inte trasigt!
Ja detta var väl min mörka sida!
Påsken är över
... och vi är tillbaka till den vanliga vardagen.
Påsken har spenderats mesta dels i naturen. Firade Mart som fyllde år, Stig som fyllde pansionär.
Nu har Rut flyttat hem till mormor och morfar ett tag, Chuppe vill hela tiden ligga med henne. Vilket inte uppskattas.
Chuspi berättade för mig idag vad han önskade sig i födelsedagspresent. Så jag ska nog försöka få hans önskan att slå in.
Jag skulle kunna handla allt de har på den där sidan! Älskar´t
Så detta är vad han önskar sig på sin 11- årsdag.
